الخفي أمل فرح أسامة أبو العلا دار شجرة للنشر Författare: Amal Farah
llustratör: Osama Abou El Ella (Usamah Abu al-Ala)
Förlag: Dar Shajrah lil-Nashr (Shagara Publishing House)
ISBN: 9789776538559
Alla vet
att den finns, att den är märklig men helt naturlig, och att den...
Hur skriver man en bilderbok om döden? Det måste naturligtvis finnas många sätt, men de arabiska bilderböckerna jag hittills stött på har handlat om mor- eller farföräldrar som gått bort och mer om saknaden än själva döden. I den här berättelsen är döden en osynlig man som på sin resa kallar på växter, djur och människor. "Kom nu, kom med på min resa!" Visst följer de med, men inte helt utan protester eller ifrågasättanden.
Blomman talar om sina rötter djupt ner i jorden och som gör att hon faktiskt inte kan röra sig. Men den osynlige kan göra det omöjliga möjligt och Blomman följer med.
Hönan hör den osynlige kalla, men hur ska hon kunna lämna sina kycklingar? Han försäkrar att de kommer att klara sig bra, de pickar frön och dricker vatten, de kommer snart att vara stora. Hönan följer med.
En flock änder simmar omkring vid flodens strand, helt ovetande om den jägare som siktar på dem med sitt gevär. Den osynlige kallar på en av änderna. "Kom med mig så ska du få lära dig någonting nytt!" Anden är helt oförstående och svarar honom: "Jag är en and och jag kan redan allt jag behöver. Vad kan du lära mig?" "Jag kan lära dig att bli osynlig", svarar den osynlige. I det ögonblicket träffas anden av jägarens kula och följer förstås med på resan.
Vid bergets fot möter den osynlige en räv som tror sig vara riktigt listig. "Om jag låtsas vara död kanske jag inte behöver följa med på resan". Men list räcker inte till och den osynlige tar räven med sig på sin resa.
Inte ens en färgglad och snabb liten fisk därnere i havets djup kan komma undan den osynlige.
Så kliver så den osynlige in på sjukhuset och in i det rum där en liten flicka ligger svårt sjuk. När den osynlige talar om för henne att det är dags att komma med så svarar hon: "Vart ska vi? Jag kan inte röra mig och jag får inte ensam följa med någon som jag inte känner." Men den osynlige är känd bland alla och flickan kommer inte heller att vara ensam, så till slut tar hon hans hand och följer med.
Nästa uppslag visar en grön äng och den lilla flickan får möta alla berättelsens resenärer och fler därtill, växter och djur, både gamla och unga, flickor och pojkar, män och kvinnor, alla finns runtomkring henne. Ensam är hon definitivt inte! Flickan börjar så fundera över vad den osynlige egentligen heter och försiktigt börjar hon kalla på honom. Hon provar flera olika namn, alla de benämningar vi använder för döden, utom just döden. Något svar hör hon inte och när hon vänder sig omkring för att söka efter honom med blicken, då är han borta, osynlig.
Först tyckte jag att illustrationerna till den här berättelsen var både skrämmande och mörka, men kanske har jag efter flera läsningar vant mig vid dem och mer lägger märke till de fantasifulla detaljerna än det mörka i bakgrunden. Den fina texten gör nog också att helhetsintrycket ändå blir något som känns mycket vackert. Kanske är det också ett accepterande av att döden för de flesta av oss ändå är en mörk företeelse och att mörker visst får komma fram också i en barnbok? Det mörka bryts sedan av ganska abrupt när uppslaget med den gröna ängen plötsligt lyser upp. Jag hade velat att berättelsen slutade i det ljuset, hellre än ännu ett uppslag, där alla namnen på döden är i dova färger på en redan mörk bakgrund. En månskära är den enda ljuspunkten.
Boken var nominerad till Etisalat Award 2017 under kategorin "bästa text" och fanns med på den korta listan. Den är helt klart speciell, ingenting man bara bläddrar igenom och sen är färdig med. Det är en bok som tål många läsningar.
Amal Farah är en välkänd barnboksförfattare och är också Egyptens kandidat för Hans Christian Andersen Award 2018. På webbplatsen Arabic Literature (in English) finns en fin intervju med henne.