قصة قبل النوم
مايا أبو الحيات
Författare: Maya Abu Alhayyat (Maya Abu al-Hayat)
När jag var i Haifa i våras besökte vi skolbiblioteket vid Karmelitskolan tillsammans med en grupp palestinska skolbibliotekarier. Det var en varm eftermiddag och jag var jättetrött efter ett långt och intensivt förmiddagsmöte. Foz Francis, bibliotekarien på skolan, berättade om sitt läsfrämjande arbete, om bokfestivaler och workshops, men hur spännande det än var så befann jag mig just då någonstans mellan sömn och vakenhet.
Plötsligt hörde jag henne nämna en bok som jag mycket väl kände till och jag nästan ryckte till! Hon berättade om hur barnen läst boken قصة قبل النوم (Qissah qabla al-nawm) och sedan skrivit brev till författaren och om hur hon själv lovat att skicka dem men inte visste hon hur hon skulle få kontakt. Att jag vaknade till i det ögonblicket berodde på att jag faktiskt höll på att översätta just den boken och hade stämt möte med författaren i Jerusalem en vecka senare! Jag insåg att min uppgift nu var att agera brevbärare och se till att Foz löfte till barnen uppfylldes.
På arabiska heter boken "Godnattsagan" och handlar om Manal, en flicka som kan berätta sagor som ingen annan! Hennes småsyskon är verkligen lyckliga som har en sådan storasyster. Varje kväll när de motvilligt avslutat alla lekar och det är läggdags kryper de upp i Manals säng tillsammans. Man kan riktigt höra deras röster, hur de småfnissande, småpratande, skrattande bökar om, småbråkar om den bästa platsen och till slut kommer till ro och spetsar öronen. Vad ska Manal berätta om ikväll?
Längre hinner de inte innan mamma kommer in och säger att nu måste de verkligen vara tysta och släcka lampan! Och vad i allsin dar, ligger ni allihop i Manals säng? Nej, det här går inte an, nu måste ni vara tysta och sova! Var och en i sin egen säng, nu på momangen!
Motvilligt gör de som mamma säger, hon släcker lampan, säger godnatt och lämnar dem ensamma. Tyst, tyst tassar barnen upp igen, hyschar på varandra och smyger ljudlöst ner i Manals säng. Åh Manal, viskar de, berätta en saga!
Manal kan inte se, men hennes huvud är som en skattkista full av de mest fantastiska berättelser. Med sin käpp kan hon trolla fram sagor om vad som helst, det är bara att välja! Vad får det lov att vara i kväll? En saga om en häst kanske, eller en magisk blomma, eller en resa ut i rymden?
Men en kväll är Manal tyst. Inte bara en kväll, hon är tyst och ledsen i flera dagar och syskonen fattar ingenting! Vad är det som har hänt? De tjatar och tjatar, drar i henne, kastar kuddar på henne, kanske hoppar de till och med i sängen av otålighet, men ingenting hjälper!
Manal får nog. Tyst med er! Gå och lägg er och sov! Det blir inga sagor! Manal berättar att hennes käpp har gått sönder, den magiska käppen som hon trollar fram sagorna med. Utan den vågar hon inte gå ut för att samla nya sagor för tänk om hon ramlar, tänk om de andra barnen skrattar åt henne? Ingen käpp, inga sagor. Punkt slut. Jag tänker mig att syskonen tvärtystnar. Ingen käpp, inga sagor? Hur ska det nu bli?
Barnens mamma hör vad Manal säger och kommer till hjälp. Det är inte käppen som är förtrollad, säger hon. Manals ögon ser sånt som ingen annan kan se och därför blir sagorna så speciella! Mamma föreslår att de ska gå ut tillsammans så att Manal kan hämta inspiration, samla in dofter, ljud och andra intryck som kan bli till nya sagor.
Så blir det, och när kvällen kommer och det är läggdags är förväntningarna höga. Vad ska det bli för saga? Nu är allt äntligen som vanligt, eller kanske ändå inte... för mamma uppför sig inte som vanligt och att sluta leka och gå och lägga sig känns inte längre så motigt. Nej, läggdags är den vackraste stunden och vilken tur att den stunden kommer varenda kväll!
Den palestinska poeten Maya Abu al-Hayyat har skrivit en fantastiskt fin text och tillsammans med Lubna Tahas illustrationer hör boken definitivt till mina favoriter bland de palestinska barnböckerna. Den arabiska boken är utgiven på Tamerinstitutets förlag i Ramallah och på deras webbplats kan man läsa om många andra av deras fina barnböcker. Den svenska översättningen kom ut 2015 på förlaget Bokverket. Fråga efter den på ditt bibliotek!
Men hur gick det egentligen med mitt uppdrag som brevbärare? Det gick väl sådär. Min sista kväll i Jerusalem mötte jag Maya över en kopp te och vi pratade och pratade, gick igenom översättningen, pratade ännu mer och så blev klockan mycket och vi skiljdes åt. Jag kom tillbaka till mitt hotell, och hade jag inte då sett att breven låg kvar i väskan hade de följt med ända hem till Stockholm! Tidigt nästa morgon, innan jag åkte till flygplatsen, hann jag lämna dem på restaurangen där jag träffat Maya kvällen innan och där kunde hon samma dag hämta upp dem! Brevbäraryrket är nog ingenting för mig!